Performancekonst är en form av ”levande konst”. Det innebär att konstverket endast existerar när den pågår. Performancekonst är det som sker här och nu, inte en representation i form av en bild, staty eller video. Denna konstform har sina rötter i futurismen, dadaismen och surrealismen. Syftet var att skaka om det rådande konstetablissemanget och hitta nya sätt att uttrycka konst på.
Tidigt 1900-tal
Under tidigt 1900-tal var de dadaistiska, konstruktivistiska och futuristiska strömningar inom konstvärlden. Det var här man först började experimentera med det som senare skulle bli performancekonsten. Ett exempel är Hugo Balls framträdande från 1916, då han klädd i gemetriska former dramatiskt läser upp dadamanifestet. Eller Elsa von Freytag Loringhoven som under början av 1900-talet experimenterade med olika kostymer och provokativa framträdanden.
Begreppet ”performancekonst” myntas på 1950-talet
Under denna tiden börjar begreppet performance att användas i konstnärskretsar i både USA och Europa. Denna tids performancekonsträrer hade inte bara konstbakgrund utan var även dansare, musiker och skådespelare. 1952 framträdde John Cage med ”The First Be-In” tillsammans med elever och lärare på Black Mountain College i USA.
Performancekonst under 1960-70-talet
Att använda sina kroppar på ett utlämnande sätt inom ramarna för performancekonst, blev allt mer vanligt under 1960-70 talet. Barbara T. Smith, Carolee Schneemann, Chris Burden, Hermann Nitsch och Vito Acconci är exempel på konstnärer som utsatte sig för smärta eller utsatthet som ett sätt att väcka debatt eller ta upp politiska frågor. Frågor om existentiella funderingar togs även upp av konstnärer som Yoko Ono, Joan Jonas och Joseph under denna tid. Allen Kaprow och Wolf Vostell var också några av pionjärerna under 1960-70 talets performancekonst.