I videokonst använder sig konstnären av digitala eller analoga, rörliga bilder. Ett videokonstverk kan vara en spelfilm, animering, dokumentär eller annan bild som har fångats med hjälp av en inspelningsutrustning. Speltiden kan vara kort eller lång, ofta visas videoverk på en loop i konsthallar och gallerier. Bilden kan visas på en tv- eller datorskärm eller projekteras mot en vägg.
Videokonstens pionjärer
Redan 1924 kom svenska Viking Eggeling ut med ”Diagonalsymfonin”. En abstrakt animation skapade av bilder och ljud. Eller ryske Dziga Vertov, som 1929 kom ut med ”mannen med filmkameran”. En dokumentärfilm som förbryllade publiken med dubbelexponering, avantgardistiskt montage och uppbrytande av tid. På 1960-talet var det dyrt att producera rörliga bilder, något som experimentfilmskapande pionjären Gunvor Nelson fick erfara.
Andy Warhol är känd för sitt utsvävande liv på ”fabriken” och sin popkonst men var även en betydande videokonstnär. Även om videotekniken har mött en del kritik för dess förmåga att producera och sprida grafiska bilder från verkligheten har videokonsten fortsatt att utvecklas. Dagens teknik försätter att ge oanade perspektiv till denna bildkonstform.
Är videokonst svårt att förstå?
Videokonsten sägs ofta vara bland de svåraste medierna att förstå när det kommer till konst. Det ligger i dess natur att vara aningen svårförstådd, då den ofta är fri ifrån dramaturgiska konventioner. Det innebär att narrativet som vi är vana att se på bio inte finns närvarande i ett videoverk.
Konstnären använder sig ofta av verktyg som förvränger narrativet på olika sätt som att hacka upp, sätta ihop eller tänja på tid och rum i filmskapandet. Försöker man förstå ett videokonstverk som en vanlig spelfilm kan den ofta verka komplex. Ett videokonstverk ska snarare betraktas som ett poetiskt uttryck. En tillfällig flykt ifrån verkligheten.